Gestaltningsseminarium 5
Jävla skitjävel. Allt jag precis skrivit raderades när jag publicerade inlägget. Jag ska försöka komma ihåg vad jag skrivit så fort jag bara förmår.
Under veckan har jag inte hunnit skapa så mycket som jag hade önskat, och i helgen var jag i Stockholm på ett konvent.
Efter förra handledningen bestämde jag mig i alla fall för att byta spår. Jag vill skapa en liten värld i lera, eller snarare scener som ska visa på olika maktlösa situationer. Här nedanför är de små barn jag påbörjat att skapa. Till en början hade jag tänkt att ha dem i färg, men jag undrar om de kanske bättre utstrålar maktlöshet om de får fortsätta vara lerfärgade. Jag vet inte riktigt hur scenerna i övrigt ska se ut. Jag vill ju så gärna ha in en Alice i Underlandet-känsla.
En morgon vaknade jag av en dröm. Jag minns inte mycket, men känslan jag hade var att jag var mycket liten och ensam. Jag minns att någon försökte trösta mig, eller så var det kanske jag som försökte trösta mig själv. Hur som helst så har jag här nedanför försökt återskapa bilden som hängde kvar så starkt efter att jag vaknat. Ännu är den inte färdig, men jag är i full gång med målandet.
Jag har funderat en del över vilken litteratur jag ska använda mig av i rapportskrivningen, men det står blankt. Jag skulle vilja ha någon skrift som behandlar ämnet att släppa taget, eftersom det återspeglar både min process och vad jag försöker skapa. Egentligen har jag själv massor av böcker som behandlar ämnet, men jag är inte säker på om de vilkar på en vetenskaplig grund. Det gjorde mig lite upprörd på rapportskrivningsintroduktionen att jag inte får använda mig av dessa böcker, baserade på människors erfarenheter, för hela mitt arbete har en underton av att "jag också har rätt att finnas till". Varför kan inte dessa erfarenheter ses som en sanning precis som den vetenskapligt bevisade sanningen?
Under veckan har jag också läst vidare i Flodhästen i vardagsrummet. Författaren skriver att barn som växer upp i ett dysfuktionellt hem inte tillåts känna känslor av vrede, sorg och rädslor, och de är hårt präglade av skammen. Resultatet blir att barnet försöker, med en oerhörd kraft, tränga bort dessa känslor, och medlet för detta blir att vara alla andra till lags och att utåt sett alltid vara glad.
Jag kanske skrev något mer första gången, men det har tyvärr gått förlorat åt teknikens krafter. Snacka om maktlöshet.