Kulturorientering
Jag har försökt att bredda mig, och därför valt att besöka utställningar av olika karaktär. Måleri, blandteknik, broderi och objekt. Jag valde "boken" av samma anledning, för att få in ytterligare en teknik, nämligen keramik.
Utställning 1
"I Småland"
Konstnär: Börje Lindell
"Utställningen "I Småland" är inte en spegling av verkligheten, mer en föreställning om, en känsla eller ett minne av."
Jag pratade med Börje under vernissagen om han kunde gå in lite närmare på vad han skapat.
Jag fick detta till svar:
"Jag har alltid sett mig själv som en havsmänniska. Varje sommar åker jag ut till kusten. Där trivs jag.
Men med åren har jag börjat inse att jag trots allt kanske ändå är en skogsmänniska.
Jag gillar det inte. Jag tycker att skogen är ful. Men på håll, eller rent av i tanken, kan den vara rätt så trevlig."
Målningarna, och Börjes ord, får mig att fundera kring vad som faktiskt räknas. Vad är giltigt? Vad är rätt och riktigt?
Är det möjligt att tycka om idén av något, men inte alls gilla det i verkliga livet? Räknas idén och romantiseringen till det verkliga livet, eller befinner de sig på ett annat plan?
Personligen så älskar jag Börjes måleri. Tjocka lager färg där han gått på med stora spatlar och fått fram spännande strukturer. I varje målning återfinns också något som sticker ut - en grön fläck, en knallorange sträng, en skrikig blomma eller en röd himmel. Kanske är det något för att bryta idén om den vackra skogen? Att den alltid kommer att vara lite ful för konstnären?
"Mimicry"
Konstnär: Student vid Valand
"Mimicry innebär en arts imitation av en annan art - visuellt eller beteendemässigt.
Begreppet är i sig utbrett bland små insekter.
Föreställ dig handlingen att imitera något, som man inte förstår. Om denna handling isoleras, slutar(?) man med en handling utan mening. Först lär man det fysiska och senare kommer förståelsen.
Det liknar, och liknar inte något bestämt, men liknar simpelheten." Min egen översättning från danska.
Jag försökte fråga lite om utställningen när jag var på vernissagen, men tyvärr är min danska inte så bra, så jag förstod ingenting av vad som sades.
Utställningen bestod i alla fall av ett antal verk, alla hängandes på väggar, i olika tekniker. Vissa av kartong, där konstnären "dragit bort" det yttersta papp-lagret, andra var glansiga kartongbitar där han skrapat fram streck.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här utställningen, eftersom jag inte förstod något av vad konstnären sa. Det känns snarare som att jag utelämnades helt åt mig själv när jag befann mig i rummet med de olika verken. Jag försökte urskilja något av "mimicry" i verken, men jag kände mig mest olustig och ville snabbt lämna vernissagen. Kanske också för att jag kände mig så iakttagen när jag gick runt där, för vi var som allt bara 3 personer där inne.
Jag fascinerades i alla fall av enkelheten i verken, och jag lämnade rummet med massa nya idéer på tekniker jag ville utforska, och nu slår det mig att det kan vara väldigt tacksamt att jobba på dessa sätt för att komma ifrån all prestation. Jag fick en känsla av att konstverken framställt mycket utav slumpen, och att det är sätten de framställts på, snarare än resultaten, som är vad utställningen handlade om.
"Detstora stygnet - Broderi som vision och vittnesbörd"
En utställning med en mängd konstnärer. Till en början trodde jag att alla var samtida, ganska unga konstnärer, men vid närmare anblick och när jag läser det tillhörande häftet märker jag att många av textilkonstnärerna är födda under 1900-talets tidigare hälft.
Verken följer inte de traditionella broderierna (blommor, dekor etc), utan bryter på många sätt emot detta. På bilden nedanför, ett broderi av Elsa Angéli, kan vi se hur någon (kanske konstnären själv), samtalar med sin dator. Denna tillverkades redan -78, och det slår mig hur pass verklighetsfrånvänt en dator måste ha upplevts under slutet av 70-talet.
Efter besöket fick jag känslan av att dessa konstnärer på något vis broderar in tiden i sina verk. Många av brodyrerna är väldigt stora och har broderats fram under många år. Vissa av dem är inte ens färdigställda, och ett annat är ett kollektivt projekt som påbörjades -99 av Annika Ekdahl.
Andra verk fick mig att själv vilja brodera och använda detta som en konstform, och det var nog med detta i bakhuvudet som fick mig att välja Textil - fiberverkstad, under verkstadsveckan.
Utställning 4
"Att överleva - röster från Ravensbrück"
Utställningen är en samling föremål som överlämnats av Lakocinski till Kulturen i Lund. Här återfinns alltifrån fångdräkter till små järnkors och hårnålar. Intill föremålen så finns små citat, plockade ur intervjuer av de som orkade efter att de blivit räddade.
När jag först fick veta att vi skulle besöka denna utställning så hade jag en ganska trist inställning till den. Lite som att "jaja, det här har vi hört hundra gånger tidigare". Men när jag väl var på plats och började läsa alla små skyltar och studera föremålen noggrannare så vällde en stor ömkan över mig. En känsla av vanmakt och hjälplöshet.
Bland annat låg en grårandig fångdräkt intryckt i ett skåp. Alla var tvungna att bära dessa. Alla tillhörigheter togs ifrån dig. Du blev ingen.
På en av skyltarna kunde du läsa:
"Varje eget föremål var en bekräftelse på att man verkligen var någon. En grupp kvinnor från Frankrike hade utvecklat en strategi för att inte låta sig brytas ner. Varje lördag skulle de "pryda sig". Det gällde att under veckan inrikta sig på problemet att hitta något att "smycka sig med". Det kunde vara ett sädesax att sticka i knapphålet, ett snöre att binda i håret eller en hattnål man hittat."
Jag har länge haft filosofin att "ju mindre du äger, desto lyckligare kommer du att vara", som ett slags "fuck you" till kapitalismen och all marknadisering. Men när jag stod där, på Kulturen i Lund, så slogs jag av hur värdefulla dessa små ting kan vara. Det kan vara den lilla detaljen som skiljer dig från att vara ingen till att vara någon. När jag sitter här och skriver och tittar runt mig så ser jag ju att jag själv omger mig med mängder av föremål. Vad betyder dessa för mig? Vad skulle jag varit utan dem? Är min identitet så pass beroende av materiella ting att utan dem vore jag inget? Nu befinner jag mig visserligen i en helt annan situation och miljö än de kvinnor som befann sig i Ravensbrück, men det får mig att tänka. Många av de föremål jag äger är ju knutna till olika perioder av mitt liv. De besitter minnen som jag är rädd att glömma ifall jag skulle göra mig av med dem. Kanske fyller föremålen som kvinnorna i lägret hade en liknande funktion? Att verkligheten utanför lägret gör sig påmind? Det känns hoppfullt.
Ett annat citat:
"När jag satt och pysslade med pyttesmå ting som att göra hundar och katter var jag helt avslappnad i kroppen och andades normalt. Då var jag tillsammans med min far och min bror igen."
Här känns det som skaparen använder sig av just skapandet som ett sätt att överleva. Jag tänkte spontant att om det hade varit så illa att mitt liv ständigt skulle hänga på en skör tråd, så kanske inte skapande skulle prioriteras. Men min bild ändrades när jag gick runt på utställningen. Kanske är det just det som jag skulle vilja hänge min tid åt? Det blir viktigare än något annat.
Skrift från konstnärliga biblioteket
"Formation i lera"
Journalist: Lotta Jonson
Här presenteras tre keramiker, som alla påbörjade sitt keramiska skapande någon gång på 80-talet. Alla tre jobbar väldigt utmanande med leran - de försöker tämja den bortom naturens egna begränsningar.
Elisabet Svensson ställdes efter många år som brukskeramiker inför valet mellan att fortsätta på det gamla spåret eller att gå vidare till det mer fria konstnärliga, det skulpturala. Hon valde det sistnämnda och hon arbetar till största del intuitivt. Hon börjar med en vision, och processen är ett idogt undersökande. Storleken på föremålen är slående. Krukorna på bilden här nedanför mäter i höjd mellan 70-100 cm. Kuberna nedanför är mellan 10-30 cm, i valfri riktning.
Ytor och strukturer är för Elisabet viktiga, och det kanske är det jag tilltalas av, utöver verkens intressanta, nästan provokativa former. När det gäller "glasyren" går hon utanför det tratitonella. Hon blandar fritt med blyerts och linolja, målar på med oljefärg och fortsätter sedan med akryl.
Hämtad från http://www.elisabetsvensson.se/
Maria Pårup arbetar idémässigt och använder keramiken för att snabbt kunna improvisera.
Tunnorna här nedan mäter mellan 70-90 cm i höjd.
Hämtad från http://mariparup.se
Till skillnad från både Mari och Elisabet arbetar Rigmor Roxner uttänkt och minutiöst. Hon vet precis vad hon vill åstadkomma. Hon jobbar mycket med mindre fragment som tillsammans skapar stora verk, till exempel väggar utav mindre "kakelplattor". (Jag hittade ingen bild av hennes verk på nätet.)
När jag läste så slogs jag av hur jag under en lång tid ratat keramik. Kanske för att min mamma är keramiker, och att jag velat bort från det, eller kanske av någon annan anledning. Hur som helst känner jag nu en nyväckt nyfikenhet och lust att skapa med lera. Testa gränserna, på samma sätt som Mari, Elisabet och Rigmor. Jag fascineras av hur många uttryck leran kan ta sig. Den kan på samma sätt som den verkar skör och ömtålig, kännas så metallisk och robust. Jag själv målar mest när jag skapar, och till skillnad från det så känns det som att leran erbjuder ytterligare en dimension (nämligen en till dimension), till vad jag vill berätta. Något att gå runt, något att känna på. Eller helt enkelt bara beundra.
Jag märker också hur tunn gränsen mellan bruksföremål och skulptur är. Var går gränsen mellan konst och hantverk? Här känner jag att jag behöver ha mer på fötterna, för jag har själv ställt mig den frågan många gånger, och förhoppningsvis kommer mina elever också att göra det.