Föreläsningar
Hans Örtegrens och Tarja Karlsson Häikiö
Hans talade i sin föreläsning om den nationella utvärderingen av bildämnet från 2015. Bland annat berörde utvärderingen bildämnets status. Till exempel har pojkar generellt inte lika positiv attityd till bildämnet som flickor har. Hans pratade också om att eleverna upplever att lärarna ofta är "snälla" med godkänt-gränsen, och att betygsättningen inte alltid stämmer överens med deras bedömning gällande uppnådda kunskapskrav. I utvärderingen läser jag också att eleverna anser att betygssättningen grundas i slutresultatet snarare än processen dit.
I mina anteckningar från Tarjas föreläsning, som handlade om berörde ämnet teoretiska perspektiv på barns bildutveckling, kan jag utläsa att ungdomar i femtonårsåldern ofta överget tecknandet, för att eleverna känner att det ställs högre krav på korrekta avbildningar. En terori varför detta fenomen inträffar är att vi i vår kultur omges av mycket figurativ konst, och vi spekulerade under seminariet efteråt kring hur det skulle se ut om vi omgavs av mer abstrakt konst. Kanske att eleverna skulle känna mindre press på ikonicitet - alltså graden av likhet.
Jag tänker att Vygotskijs iakttagande att ungdomar överger tecknandet hänger tätt samman med att attityden till bildämnet är ganska lågt bland främst pojkar i högstadiet. Hur skulle jag som lärare kunna bemöta denna attityd?
Vygotskij skriver att när ungdomar överger tecknandet så övergår de istället till det litterära - de väljer helt enkelt ett annat språk för att kunna uttrycka sig. Jag tänker på Henri Gylanders föreläsning om serietecknande, och att det skulle kunna vara ett bra medel att med förhoppning kunna fånga upp några av dessa elevers intresse på nytt. Här får de möjlighet att kombinera både det litterära och det bildmässiga, och får en ny plattform att uttrycka sig på.
Jag blir också beklämd när jag läser att bildlärare tycks vara "snälla med godkänt-gränsen", och får känslan av av att eleverna inte bryr sig om att engagera sig i bild när "de ändå kan bli godkända" utan större ansträngning. Jag tänker på workshopen vi hade då vi gick igenom och dissekerade alla kunskapskrav och syften med bildämnet. För mig blev det mycket klarare vilka kunskaper som eftersöks i de olika bildkurserna. Kanske att de verksamma bildlärarna idag skulle behöva göra på samma sätt för att bättre kunna göra valida och reliabla bedömningar. I utvärderingen stod det också att eleverna anser att slutresultatet tycks vara viktigare än processen, och jag anar att detta också kan bidra till upplevelsen att lärarna är "snälla med betygen". Men då behöver ju processen lyftas fram mer för eleverna, så att fokuset flyttas från det färdiga resultatet. Hur kan jag bära mig åt? Jag läser i mina anteckningar från Tarjas föreläsning, och här står ett citat. "Vi måste avsäga oss rollen som experter eftersom den som vet svaret inte kan vara nyfiken." Ifall jag själv iklär mig rollen som den allvetande, och att det är resultaten jag sätter tonvikten vid, så kanske det inte är så konstigt att mina elever upplever att processen saknar betydelse. Jag måste själv avklä mig den rollen och börja utforska tillsammans med mina elever, för jag tror innerligt att nyfikenhet har en hög smittorisk. Mina tankar vandrar till de assignments vi haft under kursen, och tänker att dessa är bra moment för att synliggöra process och minska fokuset på vad det ska resultera i. Jag tycker också att det är ett bra medel för att eleverna ska bli mer självständiga och våga lita på sina egna val de gör, istället för att hela tiden ängsligt vända sig till mig för "det rätta svaret".