Gestaltningsseminarium 4
Jag har märkt att jag den senaste veckan befunnit mig i förvirringsfasen, men försökt att inte låta mig lamslås av tillståndet. Kan dock hända att detta inlägg kan bli lite ostrukturerat än tidigare, men jag ska göra mitt bästa.
Jag åkte till Örebro i helgen för att fira min pojkväns födelsedag. Väl där så kände jag mig ganska rastlös, eftersom jag inte har samma tillgång till att skapa som när jag är på hemmaplan. Men jag satt och funderade lite på något som Anna sa under förra handledningen, något med att en person ska försöka flytta väggar, och att använda mig av fotografi. Just fotografidelen är jag inte så särskilt sugen på, men jag tyckte om tanken på att låta någon försöka utföra det omöjliga.
Jag lät David, och sedan Cornelia stå modell, sedan placerade jag in andra objekt för att få fram maktlöshet.
Den första teckningen var egentligen bara något jag gjorde "för att göra något", men blev faktiskt väldigt nöjd med resultatet och blev sugen på att göra en serie. Båda teckningarna visar på maktlösheten, eller egentligen ett förnekande av maktlösheten, där båda karaktärerna försöker ändra på något som ligger utanför deras makt.
I ett försök att ta teckningarna vidare ett steg ledde till ett litet måleri på kartong, men jag kan inte påstå att jag blev särskilt nöjd över resultatet (förutom med molnet längst ned). Det blev lite skevt och jag ägnade det inte så mycket tid som jag kanske hade behövt. Jag gillar tanken på att översätta dem båda i måleri och att ha detta som den färdiga gestaltningen, för det känns som att jag börjar närma mig något som jag faktiskt skulle vilja visa upp, men jag är lite rädd för att jag dels inte kommer att lyckas, dels för att jag gillar teckningarna väldigt mycket. Om jag nu genomför detta skulle jag vilja ta med en Alice i underlandet-känsla, för när jag såg teateruppsättningen av den så blev jag så starkt berörd av repliken "jag har också rätt att vara här". Jag vet dock inte hur mycket det går ihop med själva matklösheten och motiven. Det kanske skulle vara lite för plottrigt.
En annan idé jag fick när jag satt och spånade med Cornelia, Hille och Malin, var att dela upp mig själv i olika känslor. Här är en liten idéskiss.
Jag har också läst lite ut boken "Flodhästen i vardagsrummet", där det talas mycket om föräldrarnas speglingar av barns känslor. Jag har även lyssnat på Söndagsintervjun med Suzanne Osten. Där tilltalades jag av tanken på att låta barn ta del av riktig kultur - inte bara sådant som är smått och gulligt, utan även lite skrämmande saker. Jag pratade i helgen med Davids mamma, som är utbildad specialpedagog och nu verksam rektor på en skola, om hur viktigt det är att se till barnets perspektiv. Alltså inte att vi vuxna bestämmer vad som är bäst för barnet, utan att faktiskt fråga barnet vad hen tycket och känner. Både detta och söndagsintervjun kopplar jag till Alice i underlandet, och det finns faktiskt något där som jag skulle vilja plocka in. Men hur vet jag inte.